Cogito, ergo sum (=gammal skåpmat eller vår tids frälsning?)

Jag uppskattade s00fs idé angående dagbokscitaten och tänker ta den idén till mig. Just nu har jag endast min dagbok från 2008 här, som inte innehåller så mycket av läsvärde för den oinsatte. Detta får dock bli dagens:

"TA DET LUGNT NU, JULIA. Shit."

Bilden till höger föreställer min goda vän s00f (vilken nu är omnämnd två gånger i detta inlägg). Det jag vill komma fram till var att grundvals två grundvalar Julle och S00f var ute på en trevlig andramajrunda vid vattnet. Det var kallt som fan, "men vad gör det när man har en vän?"

Jag undrar förövrigt hur mycket av våra tankar som egentligen är våra? Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin tänkt en tanke som ingen annan tidigare tänkt. Descartes grundade ju som bekant sitt uttalande på att människan måste ifrågasätta för att anses tänka, men jag skulle nog inte påstå att vi själva ifrågasätter saker och ting. Är det inte snarare inlärt beteende? Har vi någonsin ifrågasatt något som vi inte uppfattat att någon annan tidigare ifrågasatt? Var går gränsen för att tänka? Går den där jag börjar ifrågasätta? Men var går då gränsen för var jag börjar ifrågasätta?

"Jag känner , alltså finns jag" kanske vore lämpligare. Jag föreslog det för min vän Emma Holmén och möttes av kommentaren "Äh, känslor är bara fjolligt". Jag tror att vi missförstod varandra någonstans.

Dock blir det ju precis samma problematik kring känsloantagandet. Äh. Nu villar jag bort mig.

Adjö från JULLE