...så kunde han inte det. Jag känner att livet för tillfället är en fruktansvärd nedgång, fast på ett underbart sätt. Eller snarare: När jag ser tillbaka på detta om ett år så kommer jag se det som en underbar nedgång full av skit. I "Common People"-stuket så att säga.
Min vårspelningslista är dock desperat fullproppad av glad musik så att ingen sorglig liten ton ens kan smyga sig in bakvägen. Det är så jag rullar.
Idag när jag vandrade i Skara City sa jag till min vän: "Åh, jag blir så glad. Det regnar! Istället för att snöa! Åh." Sekunden efter märkte jag dock att en snöflinga precis placerat sig på min röda nos. Man ska alltså inte ropa hej förrän man är över bäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar