Jag har läst boken Igelkottens elegans skriven av Muriel Barbery. Den är ursprungligen fransk men har vad jag har förstått det översatts till många språk. Den blev iallafall väldigt poppis i Frankrike när den kom ut och har säkert fått något tufft pris. Den kom på svenska 2009 och i år har jag fått tummen ur och läst skiten.
Den handlar om två personer i ett överklasshyreshus i Paris, typ nutid. Portvakten heter Renée Michel och är supersmart och bildad, älskar kultur, men döljer sig bakom fasaden som en sur och dum portvakt. En av överklassdöttrarna heter Paloma Josse och är tolv år men överintelligent och olycklig. Hon gömmer sig också så att ingen ska ana hennes intelligens, och spelar "normal tolvåring" (vilken roll att spela, herregud egentligen. tillräckligt jobbigt som vanlig tolvåring.) Hon har iallfall bestämt sig för att ta livet av sig när hon fyller 13, typ på grund av att "det finns ingen mening med livet och fan, jag är smart" (lite luddigt där, men något sånt). Och båda dessa två skriver dagbok då, som boken består av. Var tredje kapitel ungefär är Palomas och resten är madame Michels.
De skriver ned sina tankar om de andra i hyreshuset, som mest verkar bestå av dumma rika människor som roar sig med att skriva värdelösa uppsatser, kamma sina hundar, vattna blommor och betala för svindyra psykologer. Som ni kanske märker är det en ganska bitter ton som dessa flickor/kvinnor/damer har, men de anser väl att det är befogat. Det är ofta ganska roligt för det beskriver ju så bra hur fånigt det är med högfärdiga människor som inte förstår hur meningslösa deras favoritaktiviteter är, när de själva anser dem vara förmer alla andras.
Men! Jag gillade början på boken, för den är intressant och rolig. Mot mitten började det däremot, enligt mig, bli lite trist med tanke på all bitterhet och att huvudpersonerna enligt mig inte tar sig för någonting! De bara sitter och tänker och klagar och har nog rätt i många fall, men herregud liksom. Precis när jag började bli bitter i boken flyttar japanen Kakuro Ozu in i hyreshuset och genast blir det intressantare. För att inte spoila för mycket räcker det med att jag säger att det börjar hända grejer, dels i huset och dels i huvudpersonernas tankar.
Och när boken var slut var jag nöjd och lite klokare.
Jag tänker inte sätta betyg på boken på någon slags skala, för det är inte min grej. Men den var läsvärd och har man tänkt att man ska läsa boken rekommenderar jag er att göra det. Men det finns enligt mig bättre böcker. Vill man bli glad och få tänka till rekommenderar jag istället dessa böcker, som för mig också är någon slags "feel good":
Fin bok full med klokhet.
Så himla fin, full av glädje och hopp och sorg och hela baletten. Tycker alla ska läsa den här.
Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom (finns bara på engelska och norska på adlibris, men jag läste den på svenska)
Den här måste alla läsa också. Den är en sån bok som man vill skriva av olika grejer från varannan sida bara för att Morrie säger så mycket bra. LÄS DEN FÖR FAN. När jag hittar den i pocket på svenska ska jag köpa flera stycken och ge bort till vänner och tvinga dem att ge den vidare. Så bra är den. Den är inte lång heller.
mycket bra recension, mer sådant här!
SvaraRaderatack vicky!
SvaraRadera